Igår natt ringde Marcus mig från Irak :) Jag kan inte ens förklara känslan. Jag har inte pratat med honom på nästan tre månader, så att höra hans röst igen var otroligt. Vi pratade mycket och länge om allt från sorgliga saker som hänt och flummiga saker som fick oss båda att skratta. Det bästa jag vet är att känna att jag är en energikälla för honom. Att höra honom skratta, när jag vet om allt elände som väntar honom efter att vi säger hej då, är oslagbart. Jag beundrar hans ork så otroligt mycket och jag önskar att ni alla där hemma visste vilken kämpe han är. Jag är så stolt så jag spricker över hans fantastiska förmåga att ta sig igenom saker som hade fått andra att ge upp.
Det är skrämmande att tänka på hur många vänner han har förlorat, och nu har det tyvärr hänt igen. En soldat han varit i Irak med två gånger tidigare dog förra veckan. Han skulle ha följt med till Irak den här gången, men valde att inte åka. Han trodde väl att han valde tryggheten före det osäkra. Den här killen jobbade som polis här i Kaliforninen, och blev skjuten i tjänsten. Det har varit rubriker i alla tidningar och reportage på nyhetskanalerna om händelsen, men jag visste inte att Marcus kände honom förrän igår när vi pratade. Mitt hjärta brister när jag tänker på att Marcus ska behöva förlora någon igen.
Men vårat samtal var i alla fall positivt. Jag fick honom på andra tankar, vi skrattade och hade kul och jag kände en värme i hela kroppen som jag saknat sen han åkte. Det går inte att förklara. Det är så sanslöst starka känslor mellan oss. Jag vet att efter samtalet har både han och jag fyllt på våra energibatterier till max. Nu Duracellkaninar han i Irak och jag i USA.
1 kommentar:
Du har en otrolig kämpe asså! Ta hand om han och håll hårt i han! ;) Duracellkaniner till max!
Skicka en kommentar