RUUUUUUUUUUUUUUUUUUN!

Jag var ju på Universal Studios Horror Nights i förrgår. Det var SKITLÄSKIGT. Vi började med käk och chokladtårtashots (I know! Love!) på Tony Roma's och det var smart för med alkohol i omloppet är det lättare att fightas med Freddy Kreuger och hans polare.

Jag jobbar mycket med Mo (andra från vänster). Mario (längst till höger) jobbar också på Sony. De andra har jobbat på Sony eller är polare till resten av gänget.

Det var dags att ta skydd redan efter 1 minut i parken. De där jäkla mördarna gömde sig överallt! Vi var ett gäng på 13 personer och alla gick i en stor klunga, jag klängde på den som var närmast, spelade liksom ingen roll vem det var. Vid ett tillfälle blev jag så rädd att jag paniksprang rakt in i en brutta jag inte kände. Jag bad väl snabbt om ursäkt innan jag puttade undan henne och sprang vidare på jakt efter något att gömma mig bakom. Sorry, liksom. Jag höll på dö av skratt när en av killarna blev jagad runt runt av en grisman med motorsåg. Han sprang i cirklar och grissnubben gav inte med sig. Hahahaha! Fan va vi skrattade!!!!

Det blir mycket köande när man ska gå in i några av alla labyrinterna som finns. Vi var knappast ensamma i parken. Väl inne var det bara grabba tag i den som var närmast, skrika och hoppas på det bästa. I den sista labyrinten vi gick igenom kom vi ut mitt framför alla köande människor och precis då tyckte en motorsågsman att han skulle hoppa på mig och mina fötter har aldrig lämnat marken så snabbt och jag har aldrig presterat ett sånt panikskrik. Snyggt, Frida.

Det ABSOLUT värsta av allt var the Terror Tram. Man blir utkörd till inspelningsplatsen av Psycho och War of the Worlds. Här, i mörkret, blir man avsläppt och möter genast en armé av motorsågsmördare som har bildat en front. SJÄVKLART är den enda vägen GENOM dessa killers. Jag skiter i att vara tuff i sånna här lägen. Det var benen-på-ryggen-och-spring-metoden som gällde. Pust och stön. I survived! Sekunden senare står en gigantisk hårig sak med söndermosat ansikte och flåsar i ansiktet på mig. Oh shit.

Här är en video från när vi går runt bland inspelningsplatserna. Det är det riktiga psychohuset. Rätt värdelös film, men jag tänkte inte direkt på att plocka upp kameran när jag sprang för livet. Sorry ;) Men hör ni skriken?!?

Natten på Universal Horror Nights kändes som ett träningspass för psyket och hjärtat... och när jag tänker efter även en redig motionsrunda (jag har inte sprungit så mycket på väldigt länge).