Jag var sa liten nar Robert forsvann och nar min syster skriver om allt som hande inser jag att jag med storsta sannolikhet har glomt mycket. Kanske beror det pa min alder nar allt hande, eller sa beror det pa att en forsvarsmekanism kickade in. Jag var sa ung och alla som jag vanligtvis kunde luta mig mot behovde sjalva stod, sa jag blev kvar... lite ensam... men stark. Jag kanner att jag behover fa svar pa manga fragor som jag var for ung for att fa svar pa 1997.
***
Jag kanner att manga pusselbitar sakta men sakert borjar falla pa plats. Det betyder inte att jag vet vad jag ska gora med ditten och datten. Jag menar mer att jag lar mig ta en dag i taget, som min pappa alltid sager. Tro mig du som funderar pa att flytta till USA.... det ar ingen latt liten dans pa rosor, speciellt inte nar man varit har nagra ar och inser att man har tva"hem" och maste valja ett. Jag saknar min familj och jag saknar Mackan. Tank om jag kunde fa familjen och honom i samma rum nagon gang. Vilken grej!
Ikvall kommer svaren pa pluggfragorna! LOVAR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar