R

Jag brukar inte skriva så väldigt personliga saker i min blogg. Jag kan skriva om när jag är väldigt ledsen eller nere, men inte egentligen så mycket om min familj och vad vi går igenom nu eller har gått igenom förut. Min syster däremot tar OS-guld i familjebloggning. Jag gråter floder. Idag har hon skrivit om Robert.

Jag var 13 när det hände. Vincent var knappt ett år gammal. Cilla var 23. Gud, 23 år gammal. Du var så ung! Mina föräldrar var nyskilda. Jag kommer inte ihåg om mamma ännu hade skaffat sin lägenhet, eller om vi fortfarande bodde under samma tak. Jag vet att allt var upp och ner i alla fall. Jag satt med pappas klumpiga Dell-dator i knät, i stresslessen i vardagsrummet. Jag väntade på att pappa skulle komma hem, för vi skulle åka till farmor och farfar.

Pappa och mamma kom hem tillsammans. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var konstigt. Pappa kom in i vardagsrummet först och hukade brevid mig, tog datorn från mitt knä, och sa att vi inte skulle åka till Nora. När jag såg mamma när hon kom in strax efter honom visste jag att något väldigt hemskt hade hänt, och jag kommer ihåg pappas exakta ord när han gav mig beskedet.

"Robert orkade inte leva mer"

Sen var det bara gråt. Det kändes som att min familj redan hade gråtit i flera år pga skilsmässan, och nu var det uppförsbacke igen. Jag vet inte riktigt om jag kommer ihåg saker korrekt. Jag var så ung. Men det mesta jag minns ser jag som genom en dimma. Samtidigt ser jag vissa händelser som om de hände igår. Jag kommer ihåg att vi ofta var hemma på Dahlbergsvägen och bara grät. Min syster var ett skal. En skugga av den syster som jag kände. Vincent satt alltid på den röda filten, som jag hade när jag var bebis, på golvet. Ovetandes. Eller kanske inte? Han har filten i knät på bilden ovan. Bilden av lilla Vincent är kristallklar. Jag försökte leka med honom och vara med honom.

Minnena från begravningen är knivskarpa. Min syster vid kyrkoporten. Jag vet inte ens om jag vill skriva vad som hände, men det var hjärtskärande. Jag vet inte om jag grät. Kommer inte ihåg. Jag kollade på alla runt omkring mig, jag kommer ihåg kransen från statsministern.... den oändliga strömmen av folk som la blommor på kistan. 

Jag kommer ihåg när pappa gick ett varv runt kistan med Vincent. Den bilden är också kristallklar.

Jag kommer ihåg hur sängen såg ut och hur pappa och Cilla sa att jag skulle gå ut ur rummet. Jag kommer ihåg hur allt var perfekt uppradat i lådor. Jag kommer ihåg att tjuvläste ett brev, men jag kommer inte ihåg vad jag läste.

Robert hade en grå konstig byxdress (typ underställ) som han alltid sprang runt med hemma. Jätteful egentligen, men han var lång utav bara helvete och vältränad så det funka! Jag kommer ihåg hans röst väldigt starkt av någon anledning. Jag kommer ihåg hur han bar Remington när han var valp. Jag kommer ihåg att han sjöng lite då och då och skrattade till efteråt. Jag kommer ihåg hans gula kängor. Konstiga saker man kommer ihåg...

Jag var barnvakt åt Vincent en kväll... jag satt i köket och plötsligt hör jag hur Vincent skrattar högt från  sitt sovrum, där han har sovit sedan en 2-3 timmar tillbaks. Jag går in, och Vincent ligger på rygg, med blicken fokuserad över sig, skrattandes, precis som om någon kittlar honom på magen. Jag är än idag övertygad. Vanligtvis när han vaknade var det gråt och ojande, men inte den här gången.

Vincent är så lik Robert till utseendet. En kopia!

Och precis som syrran skriver i sin blogg, har han underbara bröder och en underbar pappa. Men min syrra glömde tillägga att han har en sjuhelvetes jävla cool moster också!