Idag slog det mig igen att Michael faktiskt är död. Den där ledsna känslan att hans era är ett avslutat kapitel och att det är lite ensamt på något vis övertar mina tankar och jag blir lite nedstämd. Jag brukar inte ha problem att sätta ord på känslor, men jag kan fanimej ALDRIG förklara hur det känns när jag hör hans musik eller tänker på allt han kunde ha gjort om han fått leva. Konserter, musik, kanske en till självbiografi...? Ibland blir jag så förvånad när jag inser hur mycket Michael Jackson har format mitt liv. Det är först nu när man börjar bli lite äldre som jag faktiskt förstår vikten av hans "roll" i mitt liv.
Hans musik och allt som har hänt honom har format mig. Att vara 8 år och fanatiskt fan av Michael Jackson ger en skinn på näsan och en jävla förmåga att argumentera. Trust me. Allt stort jag har gjort i livet beror till en viss del (eller helt och hållet?) på honom. Det är fantastiskt hur artister kan nå och påverka människor de aldrig ens träffat. Jag tror att det är speciellt att vara ett hängivet Michael Jackson-fan. Jag pratar inte om folk som "alltid har gillat hans musik", "såg honom på Ullevi" eller "tycker han är så jäääääävla bra". Jag pratar om människor som jag. Vi som är lite extra galna ;) Jag kan utan tvekan säga att det bästa jag någonsin gjort var att blir förtrollad av Michael, för det har format min personlighet och lett mig in på stigar i livet som jag annars aldrig hade upptäckt. Han kanske är borta för evigt, men det finns tillräckligt många "Fridor" kvar för att föra hans energi och musik vidare till kommande generationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar