Nu kommer jag inte se Marcus igen på cirka ett år. Jag kom nyss hem från Bakersfield. Här är lite kort från helgen. Finns inte så mycket att säga om det egentligen. Det var en middag i en hangar eller nåt liknande, med en massa militärfamiljer... det var en glad tillställning, inte några ledsna miner direkt. Vissa soldater och familjer har gjort det här så många gånger att de inte ens tycker det är svårt att lämna varandra längre. Många soldaters fruar kom inte ens till middagen, för de har gjort det så många gånger. Som en soldat valde att uttrycka sig när jag frågade om hans fru skulle komma "She's not coming.... we've been through this so many times... It's just "bye honey, see you in a year".. and I'm out".... För vissa är det verkligen v a r d a g att vara ifrån sin partner ett år i taget, och detta väldigt ofta. Jag kan acceptera det, men jag kommer aldrig låta det bli vardag. Inte Marcus heller.
Marcus blev tilldelad sin tredje "bronze star" och han hade ingen aning om det i förväg, så han blev rätt förvånad.
"The Bronze Star Medal (or BSM) is a United States Armed Forces individual military decoration that may be awarded for bravery, acts of merit, or meritorious service".
Jag var såklart tokstolt :) Film kommer senare :)
Marcus tar kommando över sina män :) Han är väldigt respekterad, ibland blir det nästan pinsamt, för jag har så svårt att se honom i den rollen.
Här har Marcus precis blivit officiellt befordrad till 1st Sergeant, och får även oväntat sin tredje bronze star.
Jag tar kort på Marcus och Barbara och hon tar kort på mig :) Marcus höll på bli galen när vi höll på.
Det dansades hej vilt :)
Jag blev så A R G på Marcus när han fular sig på den här bilden. Bara att FÅ honom att ställa sig framför en kamera är en kamp, och så gör han en sån här min bara för att retas. Det var ju kanske INTE det jag ville ha direkt. Marcus mamma till höger.
Några av Marcus soldater försökte allt de hade att få upp honom på dansgolvet. Men om man säger såhär. När Marcus är i sin 1st Sergeant roll är det inte lätt att övertala honom. Och han är inte sitt vanliga jag heller för den delen, för han dansar ÖVERALLT.
Nu drar det igång alltså. Ett år. Jag har känt mig otroligt stark, men imorse när vi sa hejdå brast det lite. Men jag känner mig stark ändå. Jag vet att det här förhoppningsvis är sista gången och jag behöver inte gå igenom det själv, nu har jag Barbara som förstår mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar