See You Soon Again Dinner

Ok, nu är det spikat. Imorgon åker jag till Bakersfield för att vara med på farewell dinnern. Kunde de inte ha kommit på ett lite mer upplyftande namn? Farewell låter så..... hårt. Jag väljer att kalla det "See you soon again"- dinner istället. Klingar bättre.

Jag och Marcus mamma Barbara kommer vara där. Tydligen håller det på i fyra timmar. Jag vet inte riktigt vad som kan ta så lång tid... men jag är säker på att det kommer fällas tårar både här och där. Jag kommer inte fälla tårar. Det blir inte bättre för det. 

Jag får inte glömma kameran! 

Det är första gången Marcus gör ett deployment (blir ivägskickad till krig) som 1st Sergeant :) Jag känner mig stolt, och jag vet att Barbara, även om hon hellre vill ha honom hemma, är ännu mer stolt för hon har sett hela hans karriär inom armén. Svårt för en svensk att förstå, men det är verkligen en big deal. På söndag är det 4:e juli (Independence Day), så de kommer säkert göra en stor sak av det också.

Jag känner mig alltid lite off vid sånna här tillfällen. Amerikaner har självklart en helt annan inställning till armén än vad jag har. Jag kan inte känna vad de gör. Att vara soldat och "serve their country" är något av det finaste man kan göra här. När någon ger Marcus en klapp på axeln och säger "thank you for keeping us safe" blir jag rörd, men det är för att jag är stolt och jag vet hur mycket det betyder för Marcus - inte för att jag känner så starka känslor för USA som en amerikan gör. Jag känner enorm respekt för soldaterna, och jag vet att de är MYCKET starka som åker iväg. Och vi - familjerna - är starka som fortsätter vardagen. Det känns lite som att jag sitter på avbytarbänken och kollar in matchen ibland. Jag stödjer och beundrar Marcus för det han gör, men jag kan inte känna vad han och alla runt honom känner i alla lägen. Jag gillar USA - men jag är svensk. Och den grad av kärlek amerikaner känner inför sitt land, har jag svårt att tro att de flesta svenskar någonsin kommer i närheten av. Det är helt enkelt (tyvärr?) inte en del av vår kultur.

Även om vår anledning till varför vi stödjer de amerikanska trupperna är olika, så vet jag att vi alla känner exakt samma sak. Jag vet att ingen av alla de familjemedlemmar som kommer vara närvarande imorgon kväll vill se "sin" soldat åka. Det spelar ingen roll hur mycket de älskar sitt land. Vi alla har gemensamt att vi helst av allt vill trycka på paus och hoppa till nästa kapitel. Det kapitel när vår soldat kommer hem. In one piece and finally safe.

Nu blev det här ett väldans långt inlägg, men min blogg är min hjärnskrynklare i cyberspace. Jag ser fram emot imorgon för jag vill att skiten ska börja. Marcus sa exakt samma sak igår. Nu vill vi bara lägga i växeln och sätta igång det här året.

Jag känner mig positiv när det gäller hans deployment. Definitivt mycket bättre än sist.

Marcus i Irak 2008