You will be missed

CNN bekräftade precis rapporterna om att Michael har gått bort. När jag läser rubriken "Michael Jackson has died".... det går inte att förklara vad jag känner. Jag gråter för någon jag inte ens känner. Jag har aldrig träffat honom. Jag har aldrig pratat med honom. Men ändå. Michael Jackson har inspirerat mig mer än många människor jag känner. Jag har alltid vetat att han kommer dö ung. När konserterna i London kom upp visste jag att om jag hade en chans till att se honom så var det här den sista. Och jag fick mina biljetter. Men nu spelar det ingen roll längre.

När jag försöker förklara för folk vad Michael Jackson betyder för mig blir jag ofta frustrerad, för det går inte att förklara. Det låter bara töntigt eller orealistiskt. Men jag menar det verkligen när jag säger att han alltid så länge jag kan komma ihåg har varit en del av mitt liv. Musik kan leda en människa genom toppar och dalar under ens livtid, och Michael Jacksons musik är min ledstjärna.



Jag har alltid trott att Michael på insidan är en rätt olycklig människa, pga hans extrea kändisskap. Kanske inte, men i intervjuer har han ofta antytt till det och låttexter likaså. Kanske är det skönare för honom att få gå över till andra sidan? Inga dömande blickar och paparazzis. Andra gånger kan jag tro att han var en lycklig människa. En lycklig människa som inte passade in i omvärldens lilla ruta över vad som är "normalt" och pga detta inte blev accepterad. Oavsett vad, så tror jag att han har ett hjärta av guld. Ett hjärta som media och personer runt om i världen oavbrutet försökte krossa genom elaka rykten.

Jag är övertygad om att Michael Jackson var världens sista superstjärna. Musikindustrin är inte vad den brukade vara, och han var den sista som verkligen stod för vad musik och underhållning i grund och botten ska vara - äkta. Musikvärlden har förlorat sin största och enligt mig mest fantastiska inspirationskälla. Och jag har förlorat min inspirationskälla.

Jag sitter här och lyssnar på hans musik, och det har fortfarande inte gått in i mitt huvud att han som sjunger inte längre finns. Michael har alltid funnits i mitt liv och jag ville att det alltid skulle vara så.

Min första dröm uppfyllde jag när jag såg Michael på Ullevi den 16:e augusti 1997. Jag är så otroligt tacksam att jag hann se honom live innan han dog. Uppfyllde en annan dröm när jag var vid hans stjärna första gången.

Uppfyllde en till dröm när jag åkte till Neverland Ranch. Här med grinden i bakgrunden.

Min sista dröm var att någon gång bara få säga till honom personligen att hans musik har format mitt liv. Det är nu en omöjlighet.
Min största önskan var att få se honom på scen en gång till. Och det var så nära. Men nu är det också omöjligt.