Det finns många minnen som jag inte har reflekterat över på länge men som nu sköljer över mig varje minut. Mitt liv har sedan jag var liten formats av hans musik. Jag ångrar inte en sekund eller en enda dag under min "fanatiska" period i tidiga tonåren.
Jag kommer ihåg när jag fick mitt Dangerous-kasettband. Jag tog med det till farmor. Jag insåg redan då, 1991, att Michael inte var helt "ok" att gilla. Jag bad farmor att inte berätta för Lennart och Anno att jag lyssnade på Michael Jackson, och när hon inte såg det gömde jag kasettbandet i hennes skafferi så ingen skulle hitta det och avslöja mig.
Jag insåg snabbt att jag alltid skulle behöva försvara allt som hade med Michael att göra. Tack vare det vågar jag stå för mina åsikter, vad de än handlar om, idag. Genom hela lågstadiet och mellanstadiet var jag ofta retad för min idol, och jag kommer ihåg att jag ofta grät och undrade vad det var som var så fel. Men jag stack aldrig under stolen med att jag älskade Michael. Tvärtom - varje maskerad jag var på som liten kom jag till vitpudrad, med svartmålade ögonbryn, knäskydd, svarta jeans och vit skjorta. Jag vet att fjärilen som hänger hemma på pappas kylskåp kammades hem på Stenkullen, när jag vann pris för bästa utklädnad. I gymnasiet hette mitt specialarbete "The Price of Fame" och handlade inte helt otippat om Michael.
Jag brukade översätta hans låttexter... från engelska till svenska och sen tillbaks till engelska. Jag ville förstå vad han sjöng om och tack vare det har jag aldrig i hela mitt liv fått ett sämre betyg än MVG i alla mina engelskaklasser.
Jag fick upp ögonen för USA tack vare Michael. Jag ville så gärna se landet han bodde i och åka till Neverland. Och här bor jag nu. Mitt brinnande intresse för musik är grundat i Michaels toner och danssteg. Idag är jag mer än halvvägs genom min utbildning i USA, med siktet inställt på jobb inom musikindustrin.
Jag kommer ihåg ett brev min syster skrev till mig när jag var 15. Hon bad mig plocka ner alla affischer så man kunde se väggen i mitt rum, för annars skulle hon vara tvungen att psykförklara mig. Kommer inte ihåg ordet exakt, men det var åt det hållet. Men jag älskade varje affisch, och jag har kvar varenda en. Inte på väggen, men i en stor kartong i pappas förråd.
Jag kommer ihåg när jag fick min första skiva. Valde mellan Bad och Thriller. Jag valde Bad, för jag tyckte han såg så häftig ut på framsidan. Jag gick hem, satte mig i den grå fåtöljen brevid stereon, satte på mig hörlurarna tog ut den lilla skinande boken från cd-fodralet och lärde mig varje text utantill. Och så gjorde jag med varje skiva. När pappa och mamma kom hem från en kryssning 1995 hade de köpt HIStory-skivan till mig och jag kommer ihåg känslan när jag öppnade paketet. Kommer också ihåg att jag trodde låten "2 Bad" var en uppföljare till "Bad" från 1987. Idag äger jag alla hans skivor.
Det finns så mycket minnen av Michael inom mig och nu när han inte finns längre tar de upp varje tanke. Det är verkligen som pappa sa idag; jag förlorade en vän igår. Kanske inte en vän enligt din åsikt om vad en vän ska vara, men definitivt en vän för mig.
Jag kommer ihåg när jag fick mitt Dangerous-kasettband. Jag tog med det till farmor. Jag insåg redan då, 1991, att Michael inte var helt "ok" att gilla. Jag bad farmor att inte berätta för Lennart och Anno att jag lyssnade på Michael Jackson, och när hon inte såg det gömde jag kasettbandet i hennes skafferi så ingen skulle hitta det och avslöja mig.
Jag insåg snabbt att jag alltid skulle behöva försvara allt som hade med Michael att göra. Tack vare det vågar jag stå för mina åsikter, vad de än handlar om, idag. Genom hela lågstadiet och mellanstadiet var jag ofta retad för min idol, och jag kommer ihåg att jag ofta grät och undrade vad det var som var så fel. Men jag stack aldrig under stolen med att jag älskade Michael. Tvärtom - varje maskerad jag var på som liten kom jag till vitpudrad, med svartmålade ögonbryn, knäskydd, svarta jeans och vit skjorta. Jag vet att fjärilen som hänger hemma på pappas kylskåp kammades hem på Stenkullen, när jag vann pris för bästa utklädnad. I gymnasiet hette mitt specialarbete "The Price of Fame" och handlade inte helt otippat om Michael.
Jag brukade översätta hans låttexter... från engelska till svenska och sen tillbaks till engelska. Jag ville förstå vad han sjöng om och tack vare det har jag aldrig i hela mitt liv fått ett sämre betyg än MVG i alla mina engelskaklasser.
Jag fick upp ögonen för USA tack vare Michael. Jag ville så gärna se landet han bodde i och åka till Neverland. Och här bor jag nu. Mitt brinnande intresse för musik är grundat i Michaels toner och danssteg. Idag är jag mer än halvvägs genom min utbildning i USA, med siktet inställt på jobb inom musikindustrin.
Jag kommer ihåg ett brev min syster skrev till mig när jag var 15. Hon bad mig plocka ner alla affischer så man kunde se väggen i mitt rum, för annars skulle hon vara tvungen att psykförklara mig. Kommer inte ihåg ordet exakt, men det var åt det hållet. Men jag älskade varje affisch, och jag har kvar varenda en. Inte på väggen, men i en stor kartong i pappas förråd.
Jag kommer ihåg när jag fick min första skiva. Valde mellan Bad och Thriller. Jag valde Bad, för jag tyckte han såg så häftig ut på framsidan. Jag gick hem, satte mig i den grå fåtöljen brevid stereon, satte på mig hörlurarna tog ut den lilla skinande boken från cd-fodralet och lärde mig varje text utantill. Och så gjorde jag med varje skiva. När pappa och mamma kom hem från en kryssning 1995 hade de köpt HIStory-skivan till mig och jag kommer ihåg känslan när jag öppnade paketet. Kommer också ihåg att jag trodde låten "2 Bad" var en uppföljare till "Bad" från 1987. Idag äger jag alla hans skivor.
Det finns så mycket minnen av Michael inom mig och nu när han inte finns längre tar de upp varje tanke. Det är verkligen som pappa sa idag; jag förlorade en vän igår. Kanske inte en vän enligt din åsikt om vad en vän ska vara, men definitivt en vän för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar