Ligger hemma i soffan. Det är nog första gången sen i somras jag är hemma en hel kväll ensam. Är nästan aldrig hemma på kvällarna över huvud taget när jag tänker efter, eftersom Marcus för det mesta kommer och hämtar mig efter jobbet....
Som vanligt när jag är ensam blir jag sentimental och tänker på allt jag har gjort
och allt jag har framför mig.
Jag är faktiskt riktigt stolt att jag åkte hit. Det kan ju ses som ett självklart steg med tanke på att jag aldrig har pratat om något annat. Men bara för att man vill behöver inte det betyda att man genomför det. Det finns många som drömmer men aldrig gör något åt det.
Jag är glad att jag inte är sån.
Jag har alltid gjort som jag vill och jag har alltid vetat vart jag vill. Trots det är jag förvånad över hur otroligt fokuserad jag kan vara här och hur bra det faktiskt går. Mitt mål med skolan är så solklart, det finns liksom inget annat. Skön känsla.
Familjen saknar jag lite mer för varje dag. Det blir värre ju närmare den 21 december jag kommer. Jag tror det fungerar så. När jag vet att jag snart ska träffa er, desto mer saknar jag er. Ska bli så kuuuul!!! Önskar att USA kunde ligga lite närmare Sverige. Gräv bort halva Europa eller nåt, och pussla in Californien. Prima!
USA känns rätt självklart för mig nu när jag har bott här i nio månader. Jag trivs och ser möjlighet efter möjlighet. Marcus och jag känns som skrivet i sten och det är så underbart.
Sen kommer tankarna.... hur vet man vad man ska välja nu så det blir bra i framtiden? Jag vet att jag gör min utbildning här. Det är ca 3 år till. So far so good. Egentligen borde jag nöja mig med det svaret...
Sen då? Jag kan knappt se mig själv leva mitt liv ifrån min familj, jag förstår inte hur det skulle funka.... men tänk om jag inte mår lika bra i Sverige som jag gör här? Tänk om jag inte kan få ett lika kul och givande jobb i Sverige? Och Marcus... man vet aldrig vad som händer och jag tänker aldrig säga att vi ska vara tillsammans för evigt för man vet ALDRIG, men som det är NU kan jag inte se mig lämna honom om vi fortfarande är tillsammans om tre år?
Det är helt sanslöst att tänka så långt fram i tiden... men på samma gång är det inte konstigt alls. Jag håller på att skapa mig ett liv här, och det är inte så lätt att dra i handbromsen och göra en u-sväng efter ett tag...
Men va fan... borde jag inte softa och bara vara glad att jag vet att jag ska göra tre år här? Sen när de tre åren har gått så kan jag tänka på vad som händer då.
Jag saknar min familj!
Jag vill sätta mig mer med min familj, och få dem att förstå varför jag gör det här, vad jag gör här och varför det är så viktigt. Antar att ni redan vet, men fan, jag känner mig dum ibland. Knäppt, jag vet, men så är det...
Det var dagens tankar.
Som vanligt när jag är ensam blir jag sentimental och tänker på allt jag har gjort
och allt jag har framför mig.
Jag är faktiskt riktigt stolt att jag åkte hit. Det kan ju ses som ett självklart steg med tanke på att jag aldrig har pratat om något annat. Men bara för att man vill behöver inte det betyda att man genomför det. Det finns många som drömmer men aldrig gör något åt det.
Jag är glad att jag inte är sån.
Jag har alltid gjort som jag vill och jag har alltid vetat vart jag vill. Trots det är jag förvånad över hur otroligt fokuserad jag kan vara här och hur bra det faktiskt går. Mitt mål med skolan är så solklart, det finns liksom inget annat. Skön känsla.
Familjen saknar jag lite mer för varje dag. Det blir värre ju närmare den 21 december jag kommer. Jag tror det fungerar så. När jag vet att jag snart ska träffa er, desto mer saknar jag er. Ska bli så kuuuul!!! Önskar att USA kunde ligga lite närmare Sverige. Gräv bort halva Europa eller nåt, och pussla in Californien. Prima!
USA känns rätt självklart för mig nu när jag har bott här i nio månader. Jag trivs och ser möjlighet efter möjlighet. Marcus och jag känns som skrivet i sten och det är så underbart.
Sen kommer tankarna.... hur vet man vad man ska välja nu så det blir bra i framtiden? Jag vet att jag gör min utbildning här. Det är ca 3 år till. So far so good. Egentligen borde jag nöja mig med det svaret...
Sen då? Jag kan knappt se mig själv leva mitt liv ifrån min familj, jag förstår inte hur det skulle funka.... men tänk om jag inte mår lika bra i Sverige som jag gör här? Tänk om jag inte kan få ett lika kul och givande jobb i Sverige? Och Marcus... man vet aldrig vad som händer och jag tänker aldrig säga att vi ska vara tillsammans för evigt för man vet ALDRIG, men som det är NU kan jag inte se mig lämna honom om vi fortfarande är tillsammans om tre år?
Det är helt sanslöst att tänka så långt fram i tiden... men på samma gång är det inte konstigt alls. Jag håller på att skapa mig ett liv här, och det är inte så lätt att dra i handbromsen och göra en u-sväng efter ett tag...
Men va fan... borde jag inte softa och bara vara glad att jag vet att jag ska göra tre år här? Sen när de tre åren har gått så kan jag tänka på vad som händer då.
Jag saknar min familj!
Jag vill sätta mig mer med min familj, och få dem att förstå varför jag gör det här, vad jag gör här och varför det är så viktigt. Antar att ni redan vet, men fan, jag känner mig dum ibland. Knäppt, jag vet, men så är det...
Det var dagens tankar.
2 kommentarer:
Sis,
Idag är du lycklig och känner att du är på rätt ställe i rätt tid och på rätt plats. Det är du ju,, och allt är precis som det ska vara.
Du är trygg, är framgånsrik och har hittat en kärlek på riktigt.
Var glad och njut av det. Nu. Imorgon och jag menar imorgon kan allt vara annorlunda.
När någonting börjar kännas fel ska du bekymra dig och fundera över val och förändringar. Känns det fel att åka till Sverige 3 år så ska du inte göra det. Det valet kan du inte göra idag och du ska inte föröka se vad du "tror" du kommer välja då.
Vad du har är dåligt samvete för att du ens tänker tanken eller känner känslan av att du faktiskt mår bra av att vara utan din familj, just för att du är i USA och lever din dröm. Ingenting jag skriver kan lindra det eller förändra det faktum att du valt USA i tre år och kanske för livet. Det kostar,,det kostar dina svenska vänner, tid med dina grabbar, pappa, mamma, mig. Den svenska vardagen...tugga i dig det och VAR STOLT över att du törs göra val som KOSTAR. Smakar det så kostar det ALLTID. Många människor törs inte detta och därför lever de inte sina drömmar och blir bittra. Var också trygg i att du har makten att välja något annat, när du vill, kan och känner för det. Iallafall när det gäller detta. Tänk vad många som inte kan välja något annat när de känner för det. De som är fattiga, sjuka eller ensamma vill förändra men kan oftast inte...Du kan välja!! Välja att komma hem, välja att stanna kvar, välja att plugga, välja att jobba, välja att göra slut etc..Du väljer! en dag kanske du väljer att komma hem och då kanske vi flyttar istället. Då blir du förvånad:-) Var stolt och rak i ryggen för det är du som styr! Jag ser dig på ett skepp framför ett stort roder i en vacker klänning med lockigt brunt hår som fladdrar i vinden. Du är på väg i ditt liv och skaffar en massa erfarenheter och upplevelser som du kan berätta för dina barnbarn om när du gungar på din gungstol på din amerikanska jätteveranda:-) Vafan,, inte så kul att sitta o berätta om storskogen utanför Dahlbergsvägen eller hur vild and crazy det var i södertälje 2007...
Du kommer att ha så mycket mer att berätta än vi andra och dina erfarenheter kommer att guida dina kidz i deras liv!! Deras mamma var Frida The Pirate!!Wild and crazy i Americat..(låter som porn?)
Ialla fall
Syrran älskar dig för det du gör.
Mamsen o pappsen också.
Vi är ju jättestolta så våga inte komma hem.
Kram
Men guuud, det var bland det finaste jag läst,ditt inlägg å din systers, tårar i ögonen!!! Men hörru snart vill jag till elementå dansaaa..med er WEEEEEE..stora kramar Sara
Skicka en kommentar