Jag tittade pa CNN hela dagen igar. Det handlade bara om Whitney. Det ar sa tragiskt alltsa.... 48 ar ju ingenting. Jag aker forbi hotellet hon dog pa varje dag, och klubben hon gjorde sitt sista framtradande pa ligger 50 meter fran kontoret.
Att hon dessutom dor samma dag som Clive Davis (upptackte Whitney pa 80-talet och varit hennes mentor sen dess) haller sitt arliga Pre-Grammy Party, och ligger dod i ett av rummen pa samma hotell som festen pagar, ar ofattbart.
Det kandes anda igar som att folk ratt snabbt fokuserar pa hennes fantastiska rost under 80- och 90-talet, och precis som med Michael tror jag att publiken kommer minnas vilken otrolig talang hon hade, istallet for allt det negativa. Tyvarr forstorde hon ju rosten med alla droger och under de senaste aren har det gjort ont i hjartat att hora henne sjunga en av hennes klassiker. Rosten var helt enkelt helt borta. Men nar hon var pa topp hade hon enligt mig den basta rosten nagonsin. Vilken kontroll! Och range! In my book var hon mycket battre an bada Mariah och Celine. Hastlangder.
En av kommentarerna till den har videon ar nagot i stil med "this is a singer. 170 million albums sold world wide and fully clothed". Musikindustrin ar fullproppad med skit nu. "Artister" som egentligen inte kan sjunga... men det ar skit samma nar man kan fixa i studion. Sa lange det yttre gar att salja fixar man en broken voice. Hemskt. Ta av lite klader, dansa och vi fixar rosten, no problem.
Sakta men sakert dor alla med ritkig talang. Det ar klart att det finns talang kvar inom musiken, men riktig, sann talang ar sallsynt... och med musikindustrins fokus felriktad sallas den ut till forman for nagot man kan skapa, paketera och fixa i studion.
Sann talang skapas inte... den fods... och den gar inte att forneka. Den gar inte att paketera eller forandra... den bara ar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar