Jag tror jag skulle bli galen om jag hade mer än en termin kvar av skolan. Jag är sååå redo att slänga mitt student ID (inte bokstavligen talat, det ska sparas!) och börja leva ett vuxenliv. På samma gång är jag lite orolig inför jobbsökande och visumstatus, men å andra sidan vet jag att det kommer lösa sig. Jag är självklart inte hundra procent till freds med att det närmaste året kommer spenderas utan Marcus, men jag vet att det bästa jag kan göra är att tuffa på och ha en positiv attityd. Missförstå mig inte... jag kommer spendera otaliga timmar gråtandes med den där oron som vägrar ge med sig, men jag lärde mig av förra gången att jag måste ta tag i tyglarna den här gången. Förutsättningarna är definitivt bättre och jag känner mig så mycket starkare.
Frida goes lion
Jag tycker ibland att det är så svårt att förklara för alla i Sverige hur jag lever här och vad som snurrar i mitt huvud. Ibland är det inte ens någon idé att förklara. Ibland har jag struntat i att säga exakt hur tankarna går. Många kanske tror att jag är samma person fortfarande, men efter 3.5 år i ett helt nytt land, och med en del rätt så jobbiga stunder i bagaget, är jag definitivt förändrad. Jag märker att jag har ett annat fokus och andra intressen än förut. På gott och på ont, kanske. Jag är 26, men känner mig som 35 ibland. Och jag gillar´t! Jag trivs med mitt nya jag. Med ålder förändras man ju, och jag hade ju såklart förändrats om jag hade bott kvar i Sverige också, men absolut inte på samma sätt.
Mitt största problem just nu är att jag försöker hitta ett lugn som inte infunnit sig på säkert 2 år. Jag vaknar ofta av oro och att hjärtat rusar. Jag vet att det beror på stress, för jag k ä n n e r stressen inom mig. Som tur är kommer det som gör mig stressad snart vara ett minne blott; betyg & ekonomi! Många faktorer spelar in när jag säger "ekonomi". Med en inkomst kommer hela mitt liv förändras. På senare tid har jag också saknat min familj sådär extra extra extra extra extra mycket och det suger fetpung. (Jag är inte känd för att använda vackra ord. Satsar mer på ord med mycket kraft i!) Men det löser sig det också. Jag tror på ödet, och jag vet att min familj förstår varför jag är här, och de vill att jag ska lyckas! Med jobb kommer lön och med lön kommer flygbiljetter :):):)
Det var kvällens funderingar. Det var Marcus som fick mig att börja tänka. Han ringde från öknen nånstans i norra Kaliforninen, trött efter en dag av militärövningar. När jag la på kände jag ett leende spridas och rusa genom hela kroppen. Jag tänkte på hur jobbigt det har varit ibland och hur mycket jag saknar min familj, och nu honom, men hur otroligt glad jag är att jag uppfyller min dröm, har en familj som stöttar mig och en man som är underbar (men lite bångstyrig ibland)!
;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar