Jag ser skillnad på drömmar och mål. Drömmar är inte en naturlig del av ett liv, och man måste göra aktiva val för att uppfylla dem. Drömmar är oftast stora upplevelser för personen i fråga, men kanske helt ointressanta för andra. Mål är saker som familj, karriär och hus; saker som nästan alla någon gång skaffar och som inte ses som en ovanlighet.
Jag har haft tre drömmar i mitt liv. Vid 25 års ålder har jag uppfyllt två. Den 16 augusti 1997 såg jag Michael Jackson på Ullevi i Göteborg och i februari 2007 flyttade jag till USA. Min tredje dröm är omöjlig att göra till verklighet. Jag ville så gärna stå öga mot öga med Michael och få säga vad hans musik betyder för mig och hur han har inspirerat mig.
Jag kollade precis på videoklipp på YouTube och det finns ett klipp där Michael går genom the Venetian i Las Vegas, och en man i 50-årsåldern stoppar honom för att tacka för musiken. Michael stannar, pratar, kramar, tar i hand och tackar. Det gör uppriktigt ont i mitt hjärta, för jag vet att om han hade fått leva vidare, hade min tredje och sista dröm blivit uppfylld. Jag vet det. Jag hade en dröm kvar, och jag var så nära. Jag hade, om Michael hade fått vara kvar i livet, uppfyllt min tredje och sista dröm. Utan tvekan.
För en person som mig, som värderar mina drömmar extremt högt och lever lite efter mottot att man inte ska behöva undra "hur det hade varit" när man blir äldre, är det svårt att inse att jag alltid kommer att få undra hur det hade varit. Jag gillar inte omöjligheter, men i det här fallet är jag helt maktlös. Hur hanterar jag det?
Jag har haft tre drömmar i mitt liv. Vid 25 års ålder har jag uppfyllt två. Den 16 augusti 1997 såg jag Michael Jackson på Ullevi i Göteborg och i februari 2007 flyttade jag till USA. Min tredje dröm är omöjlig att göra till verklighet. Jag ville så gärna stå öga mot öga med Michael och få säga vad hans musik betyder för mig och hur han har inspirerat mig.
Jag kollade precis på videoklipp på YouTube och det finns ett klipp där Michael går genom the Venetian i Las Vegas, och en man i 50-årsåldern stoppar honom för att tacka för musiken. Michael stannar, pratar, kramar, tar i hand och tackar. Det gör uppriktigt ont i mitt hjärta, för jag vet att om han hade fått leva vidare, hade min tredje och sista dröm blivit uppfylld. Jag vet det. Jag hade en dröm kvar, och jag var så nära. Jag hade, om Michael hade fått vara kvar i livet, uppfyllt min tredje och sista dröm. Utan tvekan.
För en person som mig, som värderar mina drömmar extremt högt och lever lite efter mottot att man inte ska behöva undra "hur det hade varit" när man blir äldre, är det svårt att inse att jag alltid kommer att få undra hur det hade varit. Jag gillar inte omöjligheter, men i det här fallet är jag helt maktlös. Hur hanterar jag det?
1 kommentar:
Man haterar det genom att veta att allt som händer har en orsak. Någongång i framtiden inser det varför du inte skulle få träffa o skaka hand me MJ. Någon eller någonting annat kommer i dess ställe och det hande inte hänt om han inte varit borta.
Så är det.
Skicka en kommentar