Jag tror att det Kaliforniska lugnet har påverkat mig rätt mycket. När jag går till och från jobbet känns det som att precis ALLA har bråttom någonstans eller är allmänt stressade. Alla förutom jag. I de flesta fall tror jag att stressen är mer inbillad än faktisk. Man ser väldigt sällan stressade människor i Kalifornien, och speciellt inte i Santa Monica. Jag har aldrig insett den här skillnaden förrän nu. Varför stressa om man inte behöver? Varför tar man ett tåg som om det går i tid (vilket det aldrig gör) kommer in till slutstationen så att man PRECIS hinner rusa till kontoret? Det är så mycket bättre för psyke och själ att tidsplanera lite så man slipper springa som en galen höna från T-Centralen till jobbet, och ändå bara komma försent. Och även om du kommer i tid - hur kul start på dagen har du haft, med andan i halsen, irriterad och allmänt stressad?
Självklart är man ju stressad ibland, och det vet vi ju alla att det suger röv... men hela grejen med det här inlägget är att jag efter en veckas pendlande till Sthlm är rätt övertygad om att stressen hos pendlarna i de flesta fall är något de själva har skapat (jag lovar, det går ett tidigare tåg) eller helt enkelt inbillad.
Om du nu bara är stressad för stressandets skull. Tagga ner. Om du är tidsoptimist. Sluta vara puckad och prova på att ta ett tidigare tåg. Tänk vad trevligt om folk lunkade på T-Centralen istället för armbågades och trampade på varandra. Dra till Kalifornien några veckor och känn hur det känns att glömma bort det där onödiga kallat stress. Det är grymt, AJ PRÅMISS!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar