Det är kanske svårt att inse vikten av något som man alltid kunnat ta för givet

När jag svänger av från motorvägen påväg till skolan brukar det ofta stå en man i korsningen och be om pengar. Han håller upp en skylt där det står att han är "out of work", har "2 kids" och är en "Iraq war veteran". Sist men inte minst står det "please help". Hans ansiktsuttryck vittnar om smärta, men han ler ändå mot alla som åker förbi.

Jag börjar gråta varje gång jag ser honom. Det tynger mig sen under en lång, lång tid och jag kan inte sluta tänka på den här mannen och hans ansiktsuttryck. Jag har ingen som helst medkänsla för människor som hamnar på gatan pga droger, men den här mannen är annorlunda.

Jag funderar på hans barn och hur deras jul kommer se ut. Inga julklappar, kanske inte ens mat? Ingen familj. De barnen kan inte ta för givet det som jag och mina systersöner ser som en självklarhet. Man ska värna om den lyxen, och inse vikten av en jul tillsammans med familjen, med julmat och paket under granen. Varför kan vissa inte inse vikten av det viktigaste? Jag blir så glad när jag tänker på mina systersöner och att de har möjligheten att se fram emot julen så som jag gjorde när jag var liten. Förväntan och glädjen inför att alla ska anlända så firandet kan börja. Det är barnens dag. Vuxnas eventuella meningsskiljaktigheter eller problem får inte ta någon plats. Jag längtar så efter att få se leenden på mina systersöners läppar, min mammas läppar, och min systers läppar. Jag kommer kanske le mest av alla, för julen är det absolut bästa jag vet.

Den här mannen har riskerat allt i Irak, med största sannolikhet för att han trodde att det skulle ge honom en stadig inkomst och en säker framtid. Men med krig kommer också skador, både psykiska och fysiska. Många kan inte längre fortsätta och verkar då bli lämnade ensamma. Få kan hantera alla minnen på egen hand, och har svårt att finna professionell hjälp och nytt jobb. Att göra en "tour of duty" i Irak eller någon annanstans är det finaste man kan göra som amerikan. Varför behandlas de då som luft när de kommer hem? 

Marcus spenderar julen ensam i Irak. Det gör mig, och honom, ledsen. Jag önskar att han kunde sitta runt julbordet med oss i Sverige, skrattandes och med ett glas glögg i handen. Jag önskar att alla är samlade på julafton och att min pappa kan ringa från Kirgizistan. Och jag önskar att den här mannen i korsningen och hans barn kan få uppleva en jul så som jag upplever den varje år.