Jag har fått för mig att jag är sne. Eller inte JAG, men mitt ansikte, mest min mun. Så jag har börjat med massa jobbiga tix. Ungefär som Ellinor gjorde för att lyfta glasögonen när hon var liten. Det är gulligt när en 5-åring gör det, men kanske INTE så gulligt när en 27-åring knögglar ihop ansiktet.
Jag höll på såhär för några år sen också, men det försvann. Det är säkert all jävla stress som har framkallat mitt sne-komplex!
Eller förresten. Hela jag är nog sne. Jag märker det när jag tränar (har för övrigt följt mitt program till punkt och pricka, har tränat fyra dagar på mindre än en vecka). Eller nu ljög jag. Jag tränade inte igår för jag hann inte (var på strippshow med Diana och Charlie... lång story, annat inlägg). Så jag ska e g e n t l i g e n ha tränat 5 dagar.... men jag har bara gjort fyra. Vilket egentligen inte är "bara", utan väldigt MYCKET!
Åter till sne-heten.
När jag tränar så tar det inte lika hårt på vänstersidan av kroppen. SÄKERT för att jag är SNE! Det fattar ju vem som helst.
(Jag vet att det stavas sned. Men sne låter mycket ballare.)
Idag när jag tog de här fotona stirrade jag på min käft i säkert en minut och blev återigen fullt övertygad om att..... ja, jag är sne helt enkelt.
1 kommentar:
Men mupp, din mun är ju jämn. Vi ska hjärnskrynkla när du kommer till Dahlbergsvägen hör jag./ Lindgren
Skicka en kommentar