The Good Soldiers

Jag funderade rätt länge på huruvida jag skulle köpa The Good Soldiers eller inte. Det värsta jag kan göra när Marcus är i Irak är att kolla på nyheter, läsa tidningen eller på något annat sätt bli påmind om hur det faktiskt är där borta.

Jag vet inte varför, men jag köpte boken i alla fall. Av alla böcker som skrivits om och av soldater som varit i Irak sägs den här vara den allra bästa. Den sägs skildra en soldats vardag och tankar under och efter kriget bättre än någon annan bok. Varenda händelse och varje konversation är tagen från verkligheten. Jag var helt tagen efter att ha läst första sidan, och det är tur att Marcus samma dag som jag började läsa den här boken sa att han lämnar Irak inom en vecka.

Jag satt på Starbucks när jag började läsa och där blev jag sittandes i tre timmar. Jag kämpade med gråten och allt jag läste gick rakt in i hjärtat. Boken tar ingens parti. Boken förskönar ingenting - tvärtom. Det är rå sanning. Jag lever med en soldat, men det är svårt att sätta sig in i vad de gått igenom och går igenom, även när de ibland öppnar upp dörren till sina minnen och delar med sig av det de orkar prata om. Den här boken beskriver en soldats kamp med välskrivna ord som levereras i form av en rejäl käftsmäll och en spark i hjärtat. Det går rakt in och jag kan inte sluta läsa.

Utdrag:

"They dragged Emory under his arms and began pulling, but Emory was dead weight. Now another soldier ran toward Emory, took hold of his body armor, and lifted him. Another soldier grabbed a leg. Another grabbed the other leg. They got Emory inside the enclosed stairwell, safe from any more sniper fire, but now they needed to get him down three flights of stairs. There must have been a hundred steps. He was limp. His eyes were opening and closing. Staff Sergeant Adam Schumann draped Emory over his back in a fireman's carry.

A few months after this this moment, having turned into a soldier who was mentally broken, he would say of Emory, "I remember the blood was coming off his head and coming into my mouth. I couldn't get that taste out. That iron taste.""