Det är bara sätta på sig halsbandet igen.
Marcus har blivit inkallad för en till tur i Irak eller Afghanistan.
Tomt i huvudet. Tomt i själen. Tomt i hjärtat. Eller hjärtat är väl fullt till bristningsgränsen, för jag står fortfarande vid hans sida.
Det går inte att förklara hur jag känner, och om man inte varit i samma sits kan man inte förstå. Jag vet att jag har valt att leva med honom och att det här är en av delarna av vårat liv tillsammans, men det gör det inte mindre jobbigt för det. Jag är rädd att juli 2010 till juli 2011 kommer bli som år 2008 var för mig. Jag är rädd för vad som eventuellt kommer hända med honom när han är där. Jag är rädd för hur jag kommer må. Jag är rädd för hur de kommande månaderna kommer bli. Väntan på att det ska dra igång är så mörk och trist. Svårt att se positivt på saker och ting, men det blir bättre allt eftersom jag vant mig vid tanken... ännu en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar