MJ

Funderar över varför jag reagerade som jag gjorde när Michael dog.... jag höll mig medvetet borta från allt som hade med hans död att göra, som att jag vägrade inse. Jag åkte inte till sjukhuset där hundratals personer samlades, jag åkte inte till något av hans hem i LA (förrän långt senare), jag kollade inte på nyheterna, jag såg inte begravningen, jag såg inte ett enda minnesprogram... jag åkte inte till Staples Center dagen de höll minnesceremonin, jag försökte inte med allt jag hade få biljetter heller för den delen... jag blockerade helt enkelt ALLT.

Jag tror jag gör det fortfarande. På sätt och vis i alla fall. För ibland kommer det över mig. Den där konserten som aldrig blev av t ex. Ont, ont, ont gör det. Funderar mycket ikväll, på livet i allmänhet.... tänkte lyssna på Keep The Faith som förut alltid fått mig att hoppa högt av glädje. Men den där känslan infann sig igen.... att något saknas. Och jag kände inte alls så mycket glädje.... bara saknad. Det tar väl tid.

Nu är det inte så att jag sitter och deppar. Långt ifrån. De här tankarna kom upp när jag satt och funderade över allt mellan himmel och jord.... positivt och negativt. Jag har liksom aldrig förut tänkt på avståndet jag tog till all media och rapportering kring hans död. Det är VÄLDIGT olikt mig, som klistrat fast mig framför tv'n sen 8 års ålder om Michaels nuna synts ens en sekund. Och dessutom spelat in ALLT! Pappa - jag vet vad jag vill ha i examenspresent! ALLA mina VHS-band med MJ-material överförda till DVD :):):)

Nu ska jag nog sova. Det blev inget Irvine... för pojkarna var ute på nån skjutbana långt åt helvete och övade pang pang. Får se vad som händer imorgon!