Pics & Update

Idag skrev jag min final i geografi! Det är så underbart för nu har jag INGA general education-klasser kvar att ta. Med andra ord - BARA businessämnen! NU börjar det riktigt roliga :)

Jag tror jag får ett A i geografi... men FAN vilket tråkigt ämne. Jag vill inte höra något mer om stenar, sjöar eller sand. Det var kul så länge det varade men det är ännu roligare nu när det är över :)

Okej syrran, jag erkänner. Planen var att jag skulle komma till Sverige nu i början av augusti. Men nu, efter en bil som gick sönder, ett inte ännu godkänt lån från CSN och skyhöga biljettpriser blir det nog inte så... jag kollar biljetter varje dag, men det ser inte så ljust ut.... jag vill verkligen, men jag vet inte hur jag ska få ihop det....

Gjorde en fotografering i juni och har fått bilderna nu... smakprov!





Nu ska bilderna iväg... får se vad det blir av det hela.

Usch... vill till Sverige en snabbis och kramas med Vincent, Jonathan och Christopher....

Good morning peeps!

Vaknade 7.20 och kände av en urinvägsinfektion. Fan asså, jag har inte haft en sån på över 1,5 år. Nu, en timme senare, efter sjuka mängder vatten och överdosering av tranbärspiller och c-vitamin känner jag den inte längre. Jag vet om det är en "riktig" infektion skulle jag fortfarande känna den, så förhoppningsvis försvinner det helt.

Ikväll är det L'Effleur des Sens show. Hoppas Ellinor och Pernilla gillar det! Jag ska som vanligt stå i dörren! Showen gjorde ett gästspel hos Dita Von Teese igår så förhoppningsvis kommer fler folk ikväll!

Jag M Å S T E fixa mitt hår snart.... det är verkligen inte gulligt nu. Marcus valde att beskriva mitt barr som "a train wreck". Det stämmer nog. För övrigt bjöd Marcus mig, Ellinor och Pernilla på restaurang igår :) Jag är imponerad av brudarnas engelska och de är inte alls så blyga som de sa att de skulle vara när de skulle bli tvungna att prata engelska! Finemang!

Omar Bhatti

Omar Bhatti har synts massor tillsammans med Michael under åren. Jag har aldrig tänkt på det men han är otroligt lik Michael, ögonbrynen, ögonformen, leendet...... kan det vara så att han är Michaels biologiska barn tillsammans med en norska, eller är likheterna bara en ren slump? Får vänta på DNA-testet.. Han satt framme med familjen under Michaels minnesceremoni (inringad längst till vänster)... det får mig verkligen att tro att han hade mer än ett vänskapsband till Michael....

Nu får det fan vara nog!

Ok. Jag vill inte stöta på mer hinder på vägen nu.
Igår gick min bil sönder. Det var ju roligt. Skitkul, helt enkelt. Det var ren tur att Marcus var i bilen med mig för annars hade jag fått riktig flick-jag-kan-inget-om-bilar-panik. Det kom rök. Det luktade gummi. Det gnisslade. Visade sig vara en förstörd radiator och en servovätska som läckte och brände sönder något gummigrejs. 550 dollar mindre pengar i fickan, och billös till alla delar har beställts och monterats.

Nu, till något mycket trevligare. Marcus bjöd ut mig på en underbar date igår och det värmde i hjärtat :) Han nämnde också en stundande San Diego-resa :) Mycket välkommet.
Världens bästa man.

Ejor och Pernilla a.k.a Rävsaxen kommer hem från Vegas idag. Nu ska jag få höra på alla skandaler! Undrar om Ejor drog en drill i en fontän igen?

Ska lägga in kort snart.... när brudarna kommer tillbaks!

Han var en pappa

Ta en stund och kolla på de här klippen. De visar en bild av Michael som få vågar inse är sanningen. En sanning som visar att han egentligen är en ganska normal person. Om än med ett onormalt liv och yttre. Kan du se förbi det?

Nästa klipp är från en intervju gjord av Barbara Walters som jag verkligen gillar. Michael pratar om bl a paparazzis och hur han vill skydda sina barn från dem. När den här intervjun gjorde fanns bara Prince och man ser verkligen hur stolt Michael är över att vara pappa. Det är väl det många inte förstod och vägrade inse - att han var en pappa som älskade sina barn över allt annat.




Michael ville inte dö. Han var fast i ett beroende, framtvingat av ett liv som inte ens går att försöka förstå, men han tog inte frivilligt en överdos. Det finns inte ens chans. Han ville göra turnén för sina barns skull. Om det inte hade tagit 30 minuter för läkaren att ringa ambulansen, hade Prince, Paris och Blanket kanske haft kvar sin pappa och fått möjligheten att se honom på scenen framför ett hav av fans.... bestående bland andra av mig.

Update

Bloggandet hamnar vid sidan om allt annat som händer nu.

Ellinor är här och jag ska försöka sno kort från hennes kamera och lägga upp här snart. Vi spelade Scattergories igår och det resulterade i magkramp. Jag vet inte, men det verkar som att i Norrland heter det Groupier istället för Croupier, Abama istället för Obama och rävsaxar isstället för björnsaxar? :) Ejor och Pernilla drog till Vegas i morse så vi får se vad statusen är på brudarna när de kommer tillbaks på onsdag!

Idag har jag varit i skolan, tvättat all min tvätt, utrotat myror i min lägenhet, haft möte med PR-teamet för showen jag jobbar på och nu sitter jag och pluggar till mitt prov imorgon. Full rulle.

Imorgon kommer Marcus hem från militärträning och jag läääängtar :)

Jag hittade en tavla igår på en marknad. En Michael Jackson-tavla som jag blev helt kär i direkt när jag såg den. Den var så otroligt speciell och exakt vad jag skulle vilja sätta på min vägg. Tyvärr kostar den 300 dollar, men jag ska försöka spara ihop pengar och köpa den. Hoppas bara att det inte blir såld innan.
Kollade på ett MJ-klipp på nätet nyss. Jag förstår fortfarande inte att han inte finns. Eller jag förstår ju... men jag kan inte bearbeta det....

London O2 Arena

Idag skulle han egentligen ha stått på scenen och visat hela världen hur grym han är. Jag kommer alltid undra hur det hade blivit.

Ellinor har kommit hit med sin kompis Pernilla och det är ett välkommet avbrott i all galenskap. Inte för att jag kan vara med dem så mycket, men det är kul att titta upp på morgonen och se Ejor sova på mitt golv :)

Saknar min Marcus som jag inte har sett så mycket de senaste veckorna! My Ba*Bay!!!

Hjälp

Hur F-A-N går det här till? Magnetfält i lägenheten? Jag förstår inte riktigt mitt hår alla gånger. Nu är en sån gång.

Michael igen...

Jag har väl köpt 8-10 tidningar sen Michael dog. Collector's Magazines.... jag har inte kollat i dem förrän idag. Det kommer aldrig finnas någon som honom igen. Någonsin. Vilket liv han levde... helt ofattbart. Vilken människa han var. Undrar hur många som faktiskt förstår hans betydelse? Oavsett hur han såg ut eller hur långt ifrån det "normala" han må ha varit, så formade han vår musikvärld.... faktum är att han formade vår v ä r l d.
Vad är "normal" egentligen? Passade han inte in i din ruta över vad som är normalt? Köpte du varenda skriven rubrik och gottade dig i att du minsann inte var lika konstig? News flash - du dömer en utsida. Jag säger inte att han aldrig gjorde fel - men jag vet att Michael fick ta mer skit i sitt liv än vad någon ska behöva. Förhoppningsvis kunde hans fans, familj, vänner och under senaste 12 åren hans barn ge honom den respekt han förtjänade. Det vore så mycket mer rättvist om folk kunde ha sett förbi ytan och respekterat en människa som hade en enorm talang.
Säg vad du vill. Det är sant.

Michael var inte känd. Michael var så mycket mer än så. Ingen kommer nära hans kändisskap. Ingen. Inte ens Elvis. Hans blyghet (utanför scenen), vänliga själ, musikaliska geni, kreativa sinne, känsliga personlighet och saknad efter barndom var den perfekta kombinationen för att skapa underbar musik. Men alla dessa egenskaper gjorde honom väldigt missanpassad för ett liv under omvärldens lupp.

Den här videon är kraftfull... Michael på scen... och Michael-hysteri...



Den här videon är Michael utanför scen - den privata personen...



Och den här filmen tycker jag visar det Brooke Shields pratade om i sitt tal på hans begravning.... Michael hade ingen barndom, och försökte leva igen det som vuxen. Här leker han med sina kusiner och Macauley Culkin...

IKEA - home away from home

Idag ska jag med Pavan och Kim till IKEA. Måste hitta bra förvaringslösningar till min lilla lägenhet. Mycket vägghyllor och sånt.... IKEA is the place to go.

Och köttbullarna lockar också. Alltid!
Min lägenhet påminner om en svensk stuga. Utanför har jag en liten gräsplätt (läs:liten) med vita trästolar och litet träbord. Ägarna av tomten odlar tomater så man får ta gratis. Trädetaljer i lägenheten. Parkett.

Förstår inte....

Jag har kollat på lite mer klipp från Michaels begravning nu. Jag kan inte förklara för någon hur det känns, för jag vet att ingen förstår. Det går inte att förstå, så försök inte ens. När jag ser bildklippen på stora skärmen över scenen, kan jag inte förstå att han, på bilderna, inte finns mer. Jag kan inte ta det till mig. Jag vet att han är död, men jag kan inte ta in det. Det går inte att förklara.
Idag begärde jag pengarna tillbaka för mina biljetter till konserten i London. Det kändes hemskt - jag var så nära att se honom på scen igen. Jag gjorde det motvilligt, med någon konstig tanke att om jag bara inte låtsas om det som hänt, så kanske det visar sig inte stämma, och jag får se honom live igen. Jag begärde bara pengarna tillbaks för en av biljetterna. Jag struntar i pengarna som jag förlorar, jag vill ha min biljett. Tillsammans med en bild på Michael, ska den hänga på väggen i mitt framtida kontor, och ständigt påminna mig om hur hans musik och otroliga, nästan overkliga talang har lett mig in på den väg jag har valt att ta genom livet.

Det vore en underdrift att säga att min blogg är deprimerande. Knappast kul läsning, och i stora drag väldigt missvisande. Jag är inte deprimerad och allt är inte nattsvart. Senaste månaden har varit väldigt rörig med snabba svängar, djupa dalar och mycket stress och oro. Men jag är inte deprimerad. Jag försöker hantera saker som händer och jag har alltid skrivit som en form av terapi så det bli bara naturligt att bloggen får ta det mesta. Det är ett sätt för mig att kommunicera med Sverige, utan att behöva ringa. Men jag förstår om folk tror att jag håller på gå under här. Så är det verkligen inte. Det är bara lite upp och ner ibland.

Jag tänker på Michael varje dag och så kommer det vara ett bra tag. Syrran planterade ett frö i mitt huvud när vi pratade igår. Eller hon vattnade fröet kanske man ska säga. Jag har funderat på hur jag kan använda mig av mitt "Michael-sinne" nu efter hans död.... och hon tillförde lite tankar. Får se vad som händer. Just nu orkar jag inte starta ett till projekt, det är för många bollar i luften som det är. Jag hedrar Michaels minne varje dag, det får duga för tillfället. Det känns bäst så.

Igår träffade jag Marcus syster Valerie och hennes dotter Hadiya. De bor egentligen i Texas men är här på semester. Otroligt kul att träffas och det var så kul att se Marcus med sin familj. Han sa att han ska överraska Hadiya och Valerie och ta dem till Lake Las Vegas och bo på Montelago där han och jag bodde för några månader sen. Här är lite kort och film därifrån.... Här är en film från jazzkonserten vid sjön...








Montelago hette hotellet vi bodde på och det var så otroligt fint. Vi åt gott på restaurang, vann massa pengar i casinot och åkte jetski i två timmar på Lake Mead där Hoover Dam ligger. Gick ut i Vegas på kvällen där vi åt på 9ine Steakhouse på Palms Place, där vi även bodde sista natten i en av deras sviter. Otroligt häftigt hotell!

Marcus och jag har varit i Vegas några gånger... filmen här nedanför är tagen när vi bodde på the Wynn. Vi är påväg in i den helt privata delen av hotellet, där endast boende på "Fairway Villas" får gå in och ta hissen upp till de finaste hotellrummen man kan tänka sig... det finns endast 8 "villas" på hela hotellet, och jag kan GARANTERA att Marcus och jag hade roligast :) Och jag låter som jag gör pga en drink för mycket i blodomloppet....



Det här är inte en ovanlig syn ska jag tillägga. Jag har fler filmer där Mr. Mitchell bjuder på offentlig dans :)

Försöker fortfarande förstå. Jag kollade precis på delar av begravningen från Staples Center.... men det går inte in i mitt huvud. Jag kan inte ta till mig att det är han i kistan. Marlons tal var så fint... Marlon som alltid var sist med att sätta dansstegen i Jackson 5 och ofta hade svårt för koreografin. Marlon som alltid fick hjälp av storebror Michael, så rutinerna skulle sitta till det var showtime.
Kollade på repetitionsvideon igen. Den från Staples Center som gjordes två dagar innan han dog. Han ler i slutet. Han stänger ögonen och ler. Han är i sitt rätta element igen och han ler. Det är så hjärtskärande att han dog när han precis skulle tillbaks på scenen, inför alla sina fans och hela världen. Han blev ryckt ifrån livet på jorden när allt höll på att falla på plats för honom. Och lilla Paris. Hon har förlorat sin pappa. Likaså Prince och Blanket. Hoppas att Katherine får vårdnaden om barnen. Debbie Rowe har aldrig velat ha vårdnad förut, så det är så självklart att det är pengarna hon vill åt.

Önskar jag kunde uppleva 16 augusti 1997 igen. Om jag visste att det var första och sista gången jag skulle se honom live hade jag gjort mycket annorlunda. Eller försökt i alla fall.

Känns konstigt....

Jag kan inte förstå att Michael begravs imorgon. Nu är allt konstaterat, imorgon kommer han begravas. Jag har skuldkänslor för att jag inte kommer vara där. Jag är rädd att jag kommer ångra det. Men vad kan jag göra, jag fick inga biljetter.... På samma gång tror jag att det är bättre för mig att inte vara där. Jag vill inte se, eller ens veta, att Michael ligger död i en kista. Jag vill inte se det framför mig.
Jag har drömt om att få träffa Michael hela mitt liv. Det enda jag ville göra var att säga att hans musik har format mitt liv. Om jag skulle vara på Michaels begravning imorgon, skulle jag komma närmare än jag var på konserten 1997, men jag vill inte vara så nära längre. Jag vill inte vara nära hans döda kropp i en kista. Då accepterar jag hellre att jag aldrig kommer få komma nära, någonsin igen. Jag accepterar hellre motvilligt att jag aldrig kommer få uppfylla den drömmen, än lever med bilden av hans kista i minnet. För mig kommer Michael aldrig ligga i en kista. Och jag vill gärna få fortsätta tänka så.

Jag fick ingen biljett...

Det finns inga ord för de människor som har fått biljetter till Michaels begravning imorgon, endast för att sälja dem på nätet.

Det känns konstigt att vart jag än vänder mig, så pratar folk om Michael och att han är död. Spektaklet inför familjebegravningen och den allmäna begravningen är i full gång, och jag har inte ens accepterat att han är död. All uppståndelse är för mycket. Det är fint att världen och människor äntligen verkar ha erkänt att han var den största och gjorde mycket gott, samtidigt blir jag lite irriterad att så väldigt få vågade erkänna och förstod detta innan det var för sent. Sen är det synd att hans begravning, som ska vara en fin stund för folk som verkligen bryr sig och hans familj, nu har blivit en cirkus. Jag vet inte vart jag vill komma egentligen, men jag tror att i grund och botten försöker jag fortfarande inse vad som har hänt. Det är hemskt att platsen där familjebegravningen kommer hållas har fyllts till bredden av folk som inte är där med något annat i åtanke än att få den första bilden på kistan, för att sen sälja vidare. Jag vet inte. Han kan inte ens få gå vidare utan att bli jagad och förföljd av kameror.

Lyssna på "Keep the Faith". Inte nu, om du nu absolut inte har tid. Det är en sån där låt som du antagligen inte har hört så många gånger eftersom det aldrig blev en singel. Men den är underbar. Det är min "you can do it"-låt. Jag vet att du antagligen INTE kommer lyssna på den - men det är din förlust. Ta dig tid. Lyssna högt. Michaels låtar ska man lyssna högt på! Jag längtar till jag kan lyssna på den låten igen utan att känna sorg. Jag vill känna det jag alltid har känt när jag lyssnat på Michael. Lycka. Energi. Glädje.
Snart så. Hoppas jag.

Lite vilsen

Har inte bloggat på ett tag. Det finns inte en lugn sekund i mitt liv just nu - allt känns bara upp och ner. Det känns som det har varit så ofta under de senaste 18 månaderna.

Hade lägenhet säkrad för inflyttning 1:a juli. Men ägaren försvann mystiskt och kvar blev jag - utan lägenhet, med alla mina ägodelar i en flyttbil. Allt är nu i ett hyrt förråd, och jag bor hos en kompis och Marcus. Orolig i hela kroppen. Sargad värdighet. Arg. Ledsen. Jobbigt. Det verkar näst intill omöjligt att hitta ett ställe att bo på. Marcus och jag ansökte om en bra lägenhet idag, och jag kan bara hoppas att hans hjälp och garanti att hyran kommer betalas gör så att jag får lägenheten. Det är inte lätt att leva i USA utan social security number.

Det är så mycket jag tänker på. Ingen ro i kroppen. Samtidigt har jag skolan som går på trippelfart under sommaren. Jag ligger fyra kapitel efter. Och det här med Michael har inte sjunkit in ännu. Marcus har spelat in massor med program och konserter från tv under de senaste dagarna och igår var första gången jag såg det sen Michael dog. Jag trodde inte det skulle kännas så mycket som det gjorde. Men det är som det är.
Förhoppningsvis får jag platser till minnesgudstjänsten som ska hållas för Michael i Staples Center på tisdag. Det är väl en begravning antar jag. 18,700 biljetter ska delas ut, utan kostnad, till slumpmässigt valda fans som anmäler sig. Jag hoppas verkligen på att få möjligheten att vara där - samtidigt vet jag inte hur jag kommer reagera. Det är så konstigt, en begravning med 18,700 personer? Och Michael i en kista? Vill jag se det? Oavsett vad så vet jag att jag kommer gå om jag för möjlighet. Sen om det gör saken värre eller bättre får tiden utvisa. Jag är i alla fall tacksam att jag bor här och har möjligheten att närvara. Såg filmen från repetitionen Michael gjorde 23:e juni. Han är HELT felfri. Jag känner igen varje steg från tidigare rutiner och de sitter där de ska. Han tar inte ut allt till 100%, men det gör han aldrig på repetitioner. Han var inte redo att dö och jag VET att han inte ville dö. Det sorgligaste är ändå att i slutet av klippet, när låten är slut och Michael sätter sista steget, sprider sig ett leende över hans ansikte. Han ville uppträda igen. Han skulle återigen få vara på det enda stället han någonsin kände sig riktigt hemma - scenen.

Tänker på Mia och hela Flink-familjen. Det är så orättvist att hemska saker händer så underbara människor... Ellinor kommer ju hit nästa vecka och förhoppningsvis har jag en lägenhet då. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Marcus släkt bor ju hos honom så där finns ingen plats. Ska bli härligt att spendera dagar med min låtsas-syrra. Jag saknar Ejor. Utan Flinkarna hade inte jag haft en så fin barndom som jag hade, och jag hade aldrig haft en så underbar bonusfamilj!