Marcus + Frida = sant

Idag var det exakt 1 år sen jag träffade Marcus. Att gå ut på Harrios den kvällen är det smartaste beslutet jag tagit i mitt liv. Jag kommer fortfarande ihåg vad jag tänkte när vi blev presenterade för varandra av Tony. Jag kommer faktiskt ihåg vad jag sa till Chris också. Jag kommer ihåg vad Marcus hade på sig. Jag kommer ihåg hur det kändes när vi dansade hela natten och jag kommer ihåg att Marcus kallade mig "Wifey". Man kan säga att jag kommer ihåg allt. Hans jacka gick sönder :)
Nu har det gått ett år och vi blir lyckligare för varje dag som går. Egentligen var det rätt mycket som talade emot oss när jag tänker efter.... kultur och framför allt ålder. Men är det meningen så är det!!! Och det var det!!!

Ingen har någonsin gjort mig så lycklig. Jag har ändrat inställning till mycket efter att ha träffat Marcus. En bulle i ugnen är inte lika skrämmande längre, jag kan t.o.m längta. Ska "shake it up a little" och bidra med bruna barn under de svenska somrarna på Dahlbergsvägen. Jag planerar inte för ett liv i Sverige längre, jag vill vara här. Alla letar efter en man (eller kvinna) att leva sitt liv med och jag har hittat min man. Ett bröllop i Sverige och ett i USA! Ett hus i USA och en liten sommarstuga i Sverige. Cilla, ska vi äga tillsammans?
(Jajaja, jag vet att man aldrig vet med säkerhet - tro mig, jag kommer från en familj som inte lever i nån låtsas-bubbla - men jag ser mig själv som Mrs. Mitchell)

Marcus skickade precis ett mega långt mail från andra sidan USA. Han kom också ihåg vår ett-årsdag!! Mycket fina ord, och han förvånar som vanligt med sitt detalj-minne. Jag känner mig verkligen älskad. Jag är lyckligt lottad. Väldigt lyckligt lottad. Nu ska vi bara ta oss igenom tiden fram till maj 2009 då han kommer hem från Irak. När han kommer hem hit är det bara en tidsfråga innan vi drar över Atlanten till Sverige, så vi kan ha en familje-presentation! Åååhhhh längtar!!!!

Kort från Harrio's, ca 5 minuter innan jag blev presenterad för Marcus.