Hopplöst...

Nu känns det sådär hopplöst igen...
Ena dagen kan kännas ok och nästa kan vara jättejobbig. Idag är en dålig dag, då jag inte alls förstår hur jag ska orka hålla humöret uppe under det året och lite till som Marcus är borta.

430 dagar är ca ett år och två månader... lite till. Om jag tänker tillbaks så långt känns det både som om det var nyligen och väldigt länge sedan. Jag försöker verkligen tänka att tiden går fort, och den gör ju det.... men det är så annorlunda nu när han är borta. Jag försöker att inte tänka på fel sätt, men det går inte att kontrollera tankar, hur mycket man än vill.
Min oro handlar inte alls om vårat förhållande. Det handlar om något mycket värre som jag varken vill säga eller skriva. Jag kan inte somna ibland för jag känner mig helt maktlös, och det är precis vad jag är. Jag vill stoppa kriget, få hem honom, spola tillbaks. Det känns så overkligt. Nu när han är i New Jersey behöver jag inte vara rädd för att något ska hända, men jag vet ju att han inte stannar där.

Jag tänker jätteofta på vad vi ska göra när han kommer hem. Jag gör tiden han är borta till ett grått, diffust blurr och tänker på april 2009 istället. Det kan vara jätteskönt att tänka så, men det går inte att fuska heller. Jag kan inte mirakulöst slippa tiden utan honom, den kommer jag inte undan.

Hoppas vi kan höras snart igen så det känns bättre, både för honom och för mig.