Hmmm. Hur ska man börja det här då?
Jag har precis sett Oprah Winfreys intervju med Katherine och Joe Jackson och Michaels barn. Jag brottas med mig själv lite. Jag vet inte vad jag tycker om Oprah och hennes motiv bakom intervjun och de beslut hon har tagit kring avsnittet som sändes här i USA igår. Eller vänta, jag tar tillbaks det där för jag vet precis vad jag tycker faktiskt. Men likväl sökte jag fram intervjun på youtube och spenderade en timme lyssnandes till en mamma som har förlorat sin son. Såhär efteråt är jag glad att intervjun gjordes, och det för Michaels och hans familjs skull. Min åsikt om Oprahs val i hela den här karusellen kvarstår.
Här är intervjun, alla tre delar. Det är gripande att höra Katherine prata om sin son. Hon är så ärlig och försiktig, men ändå bestämd. Så ledsen och så sårad. Hon försöker inte skydda Michael, utan erkänner när hon tyckte han gjorde fel, och hon står rakryggad och stolt vid hans sida när de pratar om hur han blev orättvist behandlad om och om igen. Världen glömde bort att Michael var en människa som du och jag, kanske kan Katherine påminna er?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar