Tankar

Om man vill läsa något kul och upplyftande är inte det här rätt plats. Jag har inte sovit alls i natt pga hosta, förkylning och halsont. Jag är riktigt sjuk vilket är det sista jag behöver just nu. Min mattekurs går på högfart jag kan inte missa en enda klass för då hamnar jag för långt efter. Borde nog inte varit i skolan varken i torsdags eller fredags, men jag har inte direkt något val under "winter session".

Jag vill att det ska bli onsdag så att Marcus kommer hem. Det är så mycket tankar som flyger omkring och även om jag pratar med Chris så är det bara Marcus som kan lugna mig eller få mig att känna mig bättre. Just nu känns allt bara som en lång väntan på att skiten ska dra igång. Jag kan inte börja räkna ner tills han kommer hem, och det det vore jävligt mycket bättre än att räkna ner tills han åker.
Jag har funderat på hur jag ska förhålla mig till nyheterna kring kriget i Irak medan Marcus är borta. Först tänkte jag att jag skulle läsa på och vara insatt för jag vet egentligen inte så mycket som det är nu. Så jag satte mig i förrgår och försökte hitta information. Rätt snabbt märkte jag att det sista jag ska göra när Marcus är borta är att följa nyheterna. Oavsett vart man tittar ser man rubriker om de senast dödade amerikanska soldaterna. Inga namn, bara antal döda och under vilka omständigheter det händer. Jag har bestämt mig för att hålla mig borta från nyheter från kriget så bra som det går. Om jag läser att amerikanska soldater har dött i Irak vet jag att jag inte kommer kunna tänka annat än att det kanske är Marcus. Det är bättre att bara leva mitt liv här, och prata/skriva/maila med Marcus. Det är bättre att få information från honom än att bli orolig i onödan av nyheter.

Idag ska jag räkna matte och försöka bli frisk. Chris och jag ska laga mat till Gino och Kalle lite senare. Gino och Chris ska jobba ikväll. Jag har bestämt mig för att inte jobba förrän Marcus har åkt.

Usch va konstigt allt har blivit. En sak som jag känner, och som är väldigt lugnande, är att jag föredrar att vara här under det här året framför att vara i Sverige. Jag känner mig mer hemma här i USA nu än jag gör i Sverige, och kanske pappa förstår det mest av alla där hemma? Jag är så glad att jag kan vara här där jag är motiverad och lever i nuet. Även om jag kommer sakna Marcus varje dag och mer än gärna vilja spola framåt ett år, kommer jag vakna varje dag och se sol, palmer och möjligheter. För det är så det är att vakna här.

Marcus har verkligen fått mig att tänka på framtiden på ett annat sätt och aldrig i mitt liv har jag tidigare tänkt på barn. Det är något med honom som är så fenomenalt att jag bara V E T att han är Han med stort H :) Jag är stolt över hans inställning till livet och hans målinriktade, beslutsamma personlighet. Som han sa "now I just wanna get it over with". Det är väl så det är... det är bara göra det, och sen är vi med varandra igen. Jag kommer ha ca 2 år kvar av min utbildning när han kommer hem och vem vet vad som händer efter det ;) Baka bullar!

I år ser jag fram emot att Cilla & Co kanske kommer hit. (Sis, vi håller på kollar på hur det kommer se ut i sommar med lägenhet och pengar och allt... mailar så fort jag vet exakt) Skulle vara kul om nån av mina pumor ville komma över, men ni är jävligt envisa måste jag säga. Sen ser jag fram emot varje brev, mail och telefonsamtal jag får från världens underbaraste Marcus!