Irak...

Igår fick jag, och Marcus också för den delen, reda på att han ska tillbaka till Irak och tjänstgöra där i ett år. Han åker redan den första veckan i februari, så nu snurrar allt väldigt snabbt. Jag har kommit över första chocken från igår, och nu känns det mest bara jobbigt att ha allt framför sig. Med "allt" menar jag hela året utan honom och all ovisshet och ängslan jag med säkerhet kommer bära med mig. Det är jobbigt att inte bara kunna lyfta på luren och ringa för att höra hur det är med honom. Jag vet inte alls hur man ska tänka eller vilken inställning man ska ha... jag kan ju inte gå omkring här i ett år och vara orolig varje dag. Jag måste hitta någon typ av balans, och det kan jag inte innan han är där och jag märker hur kommunikation osv kommer fungera. Jag har så många funderingar just nu, men inget går att svara på innan han är där. Jag har ju startat ett helt nytt liv här och Marcus har varit en del av det från första start. Jag har aldrig mått bättre. Det kommer utan tvekan bli en omställning och jag kommer sakna honom varje dag.
Det känns riktigt konstigt att vara påverkad av kriget i Irak helt plötsligt. Det har ju knappast undgått mig, speciellt sen jag flyttade hit, men nu blev det med ens väldigt mycket allvarligare.
Ja, jag vet inte så mycket nu. 2008 kommer hur som helst se väldigt annorlunda ut.

Marcus har varit i Irvine på militärbasen idag och fixat med en massa grejer och nu ska jag hem till honom. Nu ska varje sekund och varje dag tas tillvara på.