Min loparkarriar borjade och slutade idag. Det finns inget som ar sa trakigt alltsa. Jag forstar inte vad folk menar. Det ar ju bara en laaaaaaaang pina?! Jag sprang/gick en lang satans mil - never again my friend. Det var jag, Errol, Karli och Marilynn fran jobbet och lite polare hit och dit. Jag forvanade mig sjalv i borjan, for nar alla andra borjade springa blev jag skitirriterad och ville inte vara samre sjalv.... sa jag borjade springa ocksa.... men det var bara ett kort ogonblick av sinnesforvirring. Jag ar INTE byggd for att springa. Jag sprang nagra kvarter - gick nagra - sprang nagra... varvade lite sadara. Det ar lite skont nar man gar i mal - jag kande mig SJUKT duktig... men tro inte ni kommer se mig gora nagot sant har igen. EVER.
Jag tror inte det ar meningen att man ska stanna och ta kort nar man kor ett race - men ja... whatevs.
Jag tror det ar meningen att man ska vara i mal vid den har tiden?
Med Errol och Angela - RIKTIGT glada att pinan ar over!
Har narmar jag mig malet inne pa Paramount Studios i Hollywood - det ar bara en sak som galler - fa skiten att se ASLATT ut och SPRING SNABBT. Ingen far veta att jag haller pa att do.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar