This is It

Vet faktiskt inte hur jag kommer reagera på tisdag när jag ska se This Is It. Jag vet att jag inte kommer bli upplyft och känna att filmen hedrar hans minne. Jag kommer snarare känna orättvisa och bli otroligt ledsen över att det är som det är. Jag har sett många klipp nu från repetitionerna och idag hörde jag för första gången när han sjöng "The way you make me feel". Rösten är perfekt.
Jag tror jag kommer må riktigt dåligt efter filmen faktiskt. Det här är ovanligt för mig, men jag kan inte sätta ord på vad jag känner. I det här fallet är det av någon anledning omöjligt.

Det känns som att det är något inom mig jag BORDE tänka. Något som mitt inre försöker säga mig men som jag inte kan registrera. Detta något skulle kunna få mig att acceptera det som hänt, men jag kommer inte åt det. Jobbigt. Ledsamt.

Det här stör inte mig i min vardag längre. Jag gråter inte som jag gjorde när han gick bort. Men jag saknar. Stundtals saknar jag väldigt mycket, speciellt när jag hör musik eller ser något inslag på tv. Det kanske helt enkelt är så att det för alltid kommer vara så. Jag kommer alltid veta att jag var så nära att få uppleva magin som Michael utstrålar på scen ännu en gång. Det togs ifrån mig. Kommer nog alltid känna någon typ av hat pga det. Orättvisa.

Jag känner en person som fick "besök" i sin dröm av en nyligen bortgången närstående, och efter det fann hon frid och visste att personen i fråga hade det bättre på andra sidan. Nu går ju inte min situation att jämföra, men jag önskar att det kan hända mig.