Jag har verkligen ingen ork. Den ork jag brukar ha går åt till att oroa mig för hur det här året kommer bli. Var och mötte Marcus på flygplatsen igår. Det var nästan overkligt hela situationen. Vissa som kom med samma plan kom tillbaks från Irak, så det var många flickvänner och familjer på plats. Plakat, gråt, kramar, återföreningar.... som en film... och så kom Marcus och jag blev avundsjuk för jag inte fick vara en av dem som får hem sin pojkvän/man/son/vän för gott. Då skulle man inte behöva oroa sig längre, och kanske kunna hitta lite ork till annat igen... jag vet inte.
Det är verkligen svårt att trycka undan det faktum att vi ses på "lånad" tid. Jag kan inte fatta att han är i Irak om två veckor. Hur ska jag kunna tänka på annat? Allt annat blir väldigt obetydligt och ointressant när jag tänker på hela den här situationen. Det finns inget jag kan göra för att underlätta allt, och ingen kan säga att det blir bra, för det finns inga garantier.
En helt jävla värdelös situation, det är vad det är.
Imorgon när Marcus och jag har tagit in på vårat hotell vill jag stoppa tiden. Jag vill inte att det blir lördag morgon, för då åker han tillbaks till New Jersey och sen Irak. Fast det spelar ingen roll vad jag vill eller inte vill. Maktlös utav bara helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar